Förra söndagen kallade jag mig själv allt möjligt dumt. Naiv, dum i huvvet, idiot och allt det där. Men! Sen kom jag på att det faktiskt, i vissa fall och det här, inte alls är jag som är dumhuvvet.
För en sak är säkert. Mister man en står det kanske tusen åter. Men väljer man frivilligt å mista mig så är man blåst. Punkt.
Och faktum är att det känns helt rätt just nu. Vinden vänder fortare än man tror och jag gillar det. Det finns människor, och så finns det bra människor som träder fram precis i rättan tid. I think.
Nu måste jag äta. Sen städa. Finbesök i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar