Förresten har jag sålt mina hästsaker också. Min sadel, mina täcken, mina träns och lite annat. Jag åkte till Växjö å blev av med dom på en mack. Jag trodde inte man kunde ha separationsångest över en sadel. Men det kunde man. Min rumpa har ju trots allt suttit rätt bra i den i 16 år. Nu sitter nån annan i den och min tid som hästjej är över. Kanske för alltid. Jag måste hitta en ny livsstil.

Det här är är den sista bilden jag tog på min häst i livet. Jag gråter över henne än och snart är det 4 månader sen hon försvann. Jag börjar tro att sånt här aldrig går över faktiskt.

Lilla skruttan!