Idag pratar jag med mig själv. Jag säger;
"fan så jävla onödigt, fan så jävla onödigt, fan så jävla onödigt, fan så jävla onödigt, fan så jävla onödigt, fan så jävla onödigt, FAN SÅ JÄVLA ONÖDIGT"
Ni fattar va? Onödigt.
Okej.. en sak i alla fall. Jag städar faktiskt, har inte tid med sånt här. Jag återkommer i ämnet senare, eller när jag är upprörd för nåt annat oviktigt.
Jag har alltid sett skitbra. När det var synkontroll i skolan brukade vi få sätta oss och prata lite med skolsyrran innan. Då satt jag å tränade in bokstäverna på den där tavlan så att jag inte skulle behöva få glasögon. Sen fick jag alltid ändå gå fram ytterligare någon meter när det var klart till drabbning. Onödigt pluggande alltså.
Inatt när jag inte kunde sova kom jag till insikt. Jag kom på att jag är snudd på helt jävla dum i huvudet. Det tar emot å erkänna, men det är jag.
Nu har jag lämnat tillbaka vovven till sin husse. Jag saknar honom, det är så tomt här nu. Konstigt hur man kan vänja sig så himla fort vid.
Jag har en inneboende, till på torsdag! En kille! Killar med 4 ben har en förmåga å stanna lite längre, dom har ju inte riktigt något eget val. Hähä.